Puh Källsbo

Efter att ha vaknat upp i baksätet mitt ute i den Norrländska ödemarken insåg jag att bensin kunde vara bra att ha innan jag skulle ta mig söder ut. Det regnade kraftigt så att gå ut och dra igång trangat och göra torrfoder till frukost var ingen lockande tanke. Klockan var sju på morgonen så jag räknade inte med att mackens butik skulle vara öppen men det fanns en gubbe där inne. Pga av regnet ville jag inte ställa mig vid pumparna utan tak. Några pumpar hade ett lågt tak men bilen kom precis in under. När jag gick in för att betala så frågade gubben om jag var därifrån. Svarade att jag var från Göteborg ”Nej folk härifrån brukar ju inte parkera vid scooterpumpen!”. Detta på en bred norrländsk dialekt. Han var väldigt snäll och hjälpsam och fixade ihop ett par korv i bröd till mig. Han hade ”ingen såndär storstadskorv kvar, bara lokal”, lugnt med mig trött på det vanliga slaktavfallet replikerade jag. Fick två grillade med vitlöksdressing i franskemansbröd, handgjord korv och riktigt god.

Sen drog jag söder över mot Kiruna och Kebenekaise. Vädret i i Kiruna var helt sjukt dåligt. Kände att jag kanske inte var i skick för fjällvandring då jag fått känna på mina begränsningar dagen innan. Att vädret där till var så dåligt gjorde inte saken bättre. När jag pratat med turistinformationen angående vädret på berget så tog jag beslutet att låta bli. Jag hade kanske kunnat nå toppen men det hade inte varit säkert att jag hade kommit hela vägen, om jag hade gjort det hade troligen inte varit en njutbar upplevelse. Eftersom jag inte bara hade åkt på denna resan för att ta mig till Kebene så kändes det inte så surt. Berget står ju kvar och jag kan ta det en annan gång. Enligt informationen jag fick så regnade det kraftigt vid fjällstationen, på 800 möh. Troligen det storm oväder som dragit över mig under färden tillbaka från treriksröset. Kände att jag inte ville uppleva det igen utan tackade för mig och körde öster ut längs E10 mot Umeå. Vägen var riktigt kass, asfalten sliten och gropar stora som badkar på sina ställen. Vissa bitar hade dem givit upp och tagit bort asfalten och det var i stället en sönderkörd, grovkornig grusväg. Kunde inte köra mer än 30km/h i flera mil. Blev omkörd av lokalborna i sina pickuper och dem verkade väldigt sura över min vägblokad. Men asfaltera då jävla bönder!

Resten av dagen var bara spikraka vägar utan något annat än skog att titta på. Riktigt tråkigt! Just denna typ av vägar som gör roadtrippande tråkigt. Stannade till på OKQ8:a för att tanka. Såg i kassan att dem hade ljudböcker. Hade tidigare läst Widrups ”Svensk maffia” och var helt klart sugen på uppföljaren infiltratören, som den nya Johan Falk filmen är baserad på. Köpte den och blev helt biten! Välskrivet, intressant och med givande avstick ut på olika informativa sidospår. Nu kändes resan helt ok igen. Målet var Sundsvall men när jag vid 20:00 såg skylten om högakusten hotellet svängde jag av och skaffade mig ett rum med utsikt över högakusten bron och satte mig i utomhuspoolen och tog ett par drinkar. Helt underbart att sova i en riktig säng och få äta kall frukost i stället för ny kokt torrfoder.

Efter att ha skrivit färdigt inlägget om gårdagen så gav jag mig upp på fjället. Det var ett krigsminne som hette Ryssvägen. En väg som användes för tyskarnas reträtt från Finmark och Ryssland under andra världskriget. Vägen byggdes av ryska krigsfångar som tydligen hade en rätt risig tid i tysk fångenskap. Vägen började vid parkeringen och gick upp på toppen 550 möh. Med jämna mellanrum fanns det stora metaltavlor med information och berättelser om hur det hela hade gått till. Ryska krigsfångar hade hållits i arbetsläger i dalen nedanför vägen och under nästan helt omöjliga förhållanden tvingats bygga vägen. Samtidigt hade tyska läkare exprimenterat på dem med olika injektioner och av 300 överlevde endast 8st.

Vägen var mellan 2 och 4 meter bred och på sina ställer fortfarande i bra skick. Vägen bestod av stenblock i högar med jord emellan och på detta transporterade tyskarna 220 000 man och 60 000 hästar. Att det gick vägen är ett under. Det verkar lättare att kriga nu för tiden, vägarna är ju redan byggda.

Halvvägs upp på berget låg ett utedass med en helt sjuk utsikt. Dock hade jag redan klubbat så det blev inget pittstopp utan jag fortsatte mot toppen. Väl på toppen lagade jag mat på trangaköket som jag åt medans jag tittade ut över fjorden och de andra fjällen. Med den utsikten hade fan en kokt hundskit smakat gott. Helt fantastisk!

Väl nere vid bilen igen dök en mc upp som jag buskört tillsammans med dagen innan och snackat med på färjan mot Narvik. Han hade nästan benstorsk och undrade var nästa mack var. Kollade GPS:en och kom fram till att han inte skulle klara sig dit. Tog fram min reservdunk och langade över den. Han pratade rätt dålig engelska men hans tjej snackade förståligt. Han blev så uppspelt att hon var tvungen att översätta. Han blev så tacksam och började vifta med plånboken. Jag sa att det var lugnt och önskade dem en trevlig dag. Efter att ha diskat och bytt om drog jag iväg. Insåg att även jag behövde tanka och kom efter några mil till Statoil. Där satt det Italienska paret och fikade och när han fick syn på mig så kom han med älgkliv och rykte åt sig dunken. Insåg att han bara ville göra rätt för sig och lät honom hållas. Han tankade upp dunken och gick in för att betala. När han kom ut så hade han köpt en 200g chokladkaka som tack och han gav mig en stor kram. Dem hade åkt från södra italien och tänkte ta sig till Finnlands nordligaste punkt. Europa från ände till ände helt enkelt. Rätt häftigt.

Resten av E8:an mot Kilpisjärvi och treriksröset häll helt ok standard. Efter någon timmer var jag framme. Började leta efter båtfärden till treriksröset men hittade inget. Alla skyltar var endast på finska. Försökte fråga runt och jag märkte att folk forstod vad jag sa på både svenska och engelska men de envisades med att svara på finska. Nordens fransmänn helt enkelt. Under parollen ”själv är bäste dräng” kollade jag kartan och insåg att jag kunde följa Nordkallottleden i 1.1 mil från parkeringen till röset. 1.1 verkar ju inte så farligt. Dock missade jag att ta med höjdskillnaderna i beräkningen och vandringen blev ett rent helvete. Tidigare under dagen, när jag vandrade i Norge, hade jag skitit i att tejpa fötterna. Nu hade jag en ny reparerad vänsterfot som började krångla halvvägs till röset. Leden gick över två fjällkammar och stigningen var rätt brant på sina ställen. Väl framme vid röset hade hälen spruckit och jag hade riktigt ont. Kollade kartan och insåg att det låg en fjällstation bara 3km från röset på norska sidan. Samtidigt insåg jag att jag lämnat plånboken i bilen och kunde glömma att få logi där. Dessutom skulle det bara vara längre tillbaka imorgon.

Efter att ha svurit och tejpat ihop foten så gott det gick såg jag vädret dra ihop sig uppe på fjället. I dalen vid röset började det regna. När jag kom upp på det första fjället, det lägre av dem två, blåste det så jag knappt kunde stå upp, självklart motvind oxå! Hade redan vid röset bestämt var jag skulle rasta och körde nu på rent pannben för att ta mig ner från fjället och ner till bilen. Hade en häl som blödde, utterstrumpor som gled ner och vattnet började ta slut. Vid första rasten drog jag upp yttersockarna så gott det gick och lindade skiten i eltejp. Åt de sista kexen och powerbar som jag hade med mig. Peppade mig själv så gott det gick och tog mig över det högsta fjället på vägen cirka 1200 möh. Att stå på toppen i 15m/s och spöregn och inse att nu var det i stort sätt bara nedför ”hem” kändes helt sjukt bra. Samtidigt insåg jag att ovädret i väderleksrapporten hade dragit in och att Kebene troligen var kört.

På väg ner i dalen cirka 800m längre ner blåste det inte lika mycket. Myggen hade skingrat sig i regnet och nu duggade det bara. Då fick jag syn på gränsstationen och visste att det inte var långt kvar. Efter att ha fyllt på vatten i ett vattenfall och druckit ordentligt var jag riktigt laddad. Vänsterfot hade mer eller mindre domnat bort samtidigt som högertrampdyna pga. snedbelastningen från vänsterhaltandet började bli som en tvättsvamp. Efter att ha svettats i nästan 2 timmar i regnstället började infanteri elden infinna sig. Väl tillbaka vid bilen drog jag av mig kängorna och drog anticeptiskgel i såret som nu hade varat en del. Skrek så jag trodde hela Kilpisjärvi skulle vakna. Hakade ihop såret med tejp drog plåster och mer tejp över. Lyckades få på mig skorna och var nu väldigt sugen på en varm dusch efter att ha badat i 10 gradit vatten de sista två dagarna.

Körde de 3 km in till Kilpisjärvi och svängde in till hotellet. Nattportien var ungefär lika servicminded som en påse skridskor. Efter att han låtsas som jag inte förstod vad jag sa när jag ville boka ett rum och checka in fick jag tilten. Förklarade för honom att jag ville bli betalande kund, turist med pengar vilket var det ända som höll hans skithåla över vattenytan. Nu såg jag på honom att han förstod vad jag sa. Jag utvecklade snabbt resonemanget till att vi räddat dem från Ryssen och givit som ett talbart språk men de envisa idioterna vägrade. Toppade det hela med det ända fula ord jag kan på finska, paskaleipe (bajsmacka). Sen gick jag ut till bilen, lack som fan. Jag stannar inte en sekund längre än jag behöver i detta skitland.

Svenska gränsen var 10 mil bort. Vägen var välasfalterad, gammal trupptransport väg, som gick utmed svenska gränsen till den till slut korsade över. Låg och blåste på bra i midnattsolen. Väl vid svenska gränsen fick jag en smärre chock, vägen gick från detta till att ha vägmarkeringar, belysning och vägskyltar. På Finska sidan fanns inte ens en markering att man man körde på E8, utan GPS hade man varit rökt. Ut med vägen stod det kraftledningsstolpar som hade blåst omkull och hängde i trådarna. Det chockande var att gränspolisen hade stationen bemannad. När jag frågade varför fick jag till svar att det var mycket skit på andra sidan gränsen. Hörde honom mumla något om finskasigenare men orkade inte ta diskussionen längre. En bit ned på E10 bäddade jag ner mig i baksätet för att sova.

Plats: Norr om Tromsö nära Finska gränsen
Tid: 08:40 Torsdag

DAG 2 (Trondhiem – Nästan Kilpisjärbi)
Startade från Trondheim tidigt igår. 80 mil till Narvik och dem skulle avverkas under dagen. Under dem 80 milen bjöd Norge på den bästa körupplevelse jag haft på allmän väg i hela mitt liv.
Snirkliga bergsvägar med bra asfalt, bitvis riktigt bra. Visst var den sämre på sina ställen men det var inte långa sträckor Vad kan man mer begära än kul vägar att köra på med underbar
utsikt? Spelade in lite film från bergsvägarna som jag skall slänga upp på YouTube. Det var gott om rastplatser längs vägen som var överfulla med tyskar, holländare och annat löst europeiskt folk. En rastplats var dock helt tom, vilket var väldigt ovanligt ut med vägen. Där stod en hund helt ensam, väldigt lurvig hund. Varför har dem inte tagit med sig hunden när dem åkte? När jag kom närmare såg jag var det var, insåg direkt varför ingen stannat där, en björnunge som hade lufsat upp ur fjordforsen. Tyvärr han jag inte få upp kameran innan jag åkt förbi och jag var mindre sugen på att vända och stanna på den rastplatsen.

Jag hade planerat att jag skulle äta runt lunch men jag var verkligen inte hungrig. Hade ätit frystorkat till frukost och man stod sig verkligen hela dagen på det. Var inte hungrig förens sent på kvällen igen. När jag kommit nästan 20 mil norrut var det politi kontroll med laser. Insåg att jag hade kört kanske 10-12km/h över, precis som alla andra! Men alla andra bilar i karavanen som kom var norskreggade så han vinkar in mig. Med fartkameran utanför Oslo i färskt minne utbrast jag ”Ni tar mig aldrig levande!”, slängde upp fingret och drog förbi. Politin loggade in i sin bil, vilken såg ut mer som en husbil, och körde efter. Snirkliga bergsvägar, husbil vs. honda civic type r? Efter någon mil såg jag inte till dem mer. Eftersom han aldrig log direkt bakom mig med blåljusen kan jag bara hävda att jag inte förstod att det var mig han ville stanna. Senare under dagen hittade jag två mc som jag kunde leka med under några timmar. Kör upplevelsen är verkligen helt underbar! Det är inte som att köra 80 mil på E6:an söder ut här måste man koncentrera sig hela tiden. Efter lite väl inspirerad körning kände jag att bilen var lite väl villig att släppa bakvagnen hela tiden, inte konstigt med tanke på all packning Stannade till och fällde upp sitsarna på baksätet och lastade in allt där, direkt bakom framstolarna och framför bakre ljulaxeln. Nu hade jag riktigt fina egenskaper igen. Körde som om det inte fanns någon morgondag. Kom på mig själv med att jag suttit och hålt mig i typ 10 mil för det var så roligt.

Sedan nådde jag polcirkeln och någon anläggning norrmänen hade byggt precis på den. Passade på att ringa hem och sträcka på benen. Fick syn på ännu ett ryskt krigsminne från andra världskriget. Verkar som ryssen härjade runt rätt bra här dem oxå. Hade Norge inga egna soldater? Överallt ut med vägkanten är det en massa minnesplacketter över utländska trupper som dött här under WW2. Norrut från polcirkeln var rätt tråkigt i många mil. Rak väg på kalfjället, spöregn och kallt som fan när man skulle av och pissa. Tack vare GPSen hittade jag en Shell några hundra meter från E6:an och körde in för att tanka. Detta var någon mindre stad utmed en fjord, som så många andra samhällen jag passerat under dagen. Även denna håla hade någon form av industri som luktade häck. Vet inte vad dem tillverkade men det var så man stod och sniffade över slangen när man tankade för att slippa känna lukten. I denna lilla by, där alla körde pickuper och såg allmänt avspända ut, fick jag syn på det som gör Norge underbart. Förutom vacker natur, fjäll osv. så har dem ju så vakra damer. Ut ur biltvätten kommer två pangpinglor i en BMW Z4. Låg bakom dem på E6 ett bra tag innan dem svängde av.

När jag väl rullade in i Narvik kollade jag krigsminnet om sjöslaget i fjorden och åkte sedan in till själva Narvik för att tanka och äta. Var verkligen vrålhungrig så jag tog en korv på Shell när jag tankat i väntan på mer mat. Medan jag stod där inne och åt kom det en politi in och ställde sig för att tanka. Han började titta på min bil, verkligen rå glo. Kikade in genom fönstret och jag fick kalla korar i ryggraden. Hade Trondheims sheriffen efterlyst mig för dragningen norr om Trondheim? Eller var han bara förvånad att se en svenskreggad bil så långt norrut? Jag tog inga chanser, jag tänkte inte bli pank i Norge. När snuten gick in för att betala gick jag ut och lossades som ingenting. När han väl var i kassan slängde jag mig i bilen och drog iväg. Hade tänkt att stanna och övernatta i Narvik men nu körde jag mot finska gränsen.

När jag väl lämnat E6 för att köra på någon halvkass riksväg mot E8:an blev hela körupplevelsen förstörd. Vägen var i klass med en afgansk kostig. Troligen inte omasfalterad sen förra seklet och jävligt gropig. Började bli trött, klockan var över 23:00 men solen stod fortfarande högt på himlen. Körde ut på E8:an och såg att jag hade 8 mil kvar till Kilpisjärvi och treriksröset. Värt att köra dit och sova tänkte jag. Orkade inte hela vägen och ville inte köra av vägen bara för att jag var trött. Så jag stannade på en liten parkering för ett krigsminne några mil innan finska gränsen. Då var det bara 5 grader i luften så tältet kändes inte så lockande. Sov i bilen istället och sov helt ok. Vaknade efter 8 timmars sömn och hade inte ont någonstans. Här finns en liten led upp till ett krigsminne som ligger 550 möh och jag kan ju inte lämna norge utan att ha gått på tur så det blir frukost vid krigsminnet.

Plats: Någonstans längs E6:an norr om Trondheim
Tid: 07:35 onsdag

Förberedelser

Kanske lika bra att ta det från början. Som många redan vet så bestämde jag mig att ta en roadtrip/vandringsresa under semestern. Planen var att åka upp genom Norge ner via E8 till Finnland och Kilpisjärve (tror att det stavas så), besöka treriksröset, vidare till Kebenikaise och sedan hem via östkusten. Jag såg till att skaffa allt jag behövde för resan och hade allting planerat. Under Söndagen tänkte jag att jag skulle tvätta bilen ordentligt så att den var ren och fin inför resan. Såg att det hade blivit en bubbla på motorhuven men tänkte inte mer på det och gick på med högtryckstvätten. Efter ungefär 5min så fanns det ingen klarlack kvar på huven, alls! Förvånad, förbannad och trött funderade jag på hur fan jag skulle lösa detta? Verkstaden hade ju lackat om huven bara för ett år sedan efter en massa stenskott. Uppenbarligen
hade dem gjort ett jävligt dåligt jobb! Vet hur det var sist jag hade ett solklart garantiärende, jag fick tjata som fan för att dem skulle ta det. Åkte ut till Scanauto på Måndagen och
visade upp härligheten. Han sa direkt att det var det värsta han sätt och att dem skulle ta hand om det. Då kommer han väl med att jag skall lämna in bilen nu så hela resan är
förstörd men såndan otur hade jag inte. Vaxade upp huven så gott det gick och kände mig klar att åka. Morgonen efter var det dax, men så kom jag på att jag att jag skulle städa lägenheten
och massa annan skit så jag kom inte iväg förens vid lunch.

Dag 1 (Norrut):
När jag väl kom iväg så kom jag till Stig Center, en knapp mil hemifrån, sen var jag hungrig. Efter en snabb lunch och besök hos Syrran var jag då äntligen på väg norrut. Svenska motorvägen
var lika tråkig som vanligt men ganska snart var jag i Norge. Norska tullen bestod av ett antal bommar man fick köra sicksack emellan, inga överlastade kokaintransporter som klarar det, sen
var man i Norge. Har hört skräckhistorier om de Norska fortkörningsböterna och var inte sugen på att få en. Tänkte att jag håller jämt tempo med lokalbefolkningen så är jag grön. Det skulle
jag inte ha gjort! Precis söder om Oslo döck det upp ett antal streetbilar som svärmade lite och sen drog på. Efter att ha hållt hastigheten, mer eller mindre, sedan Göteborg var jag sugen att hänga på. Jag föll för det trick jag själv så många gånger har gjort på utländska bilar, hetsad in i en fartkamera. Helt plötsligt stod alla på bromsen utom jag, nöjdheten över att ha visat dem var skåpet skall stå övergick snabbt i panikångest när blixten på plåtpolisen gick av. Tittade snabbt på mätaren och insåg att jag dragit förbi kameran i ~130kmh/h på en 80 väg!

När jag saktat ner igen fick jag ta emot mina tidigare antagonisters hyllningar i form av tutningar och glada vinkningar. Det enda jag gav tillbaka var fingret! Vågar inte ens tänka på vad den bötern kommer gå på. Får hoppas att systemet funkar lika illa som i Sverige, med att dem måste identifiera föraren osv. För lyckas jag inte snacka bort den så går resten av semesterkassan. Efter att ha svurit i nästan 10 mil över min egen dumhet, att jag föll för något jag själv brukar hitta på, så om riktades min ilska mot GPS:en. Kör med Navigon programvara i min iPhone, varför hade inte den varnat mig för kameran? Tror att det har blivit en liten missuppfattning angående ”points-of-interest” i min GPS. Den har inte varnat för en ända fartkamera men den tjoar glatt om varända jävla kyrka man kör förbi.

Vidare upp genom Norge tog jag det lugnt, ville inte hamna på bild igen. Funderade ett tag på att ta av framplåten men jag vet inte hur mycket böter det är i Norge för det så jag lät bli.
Efter ett tag upptäckte jag att även norrmänen tog det lugnt. Var det 80 körde dem 85 inga hetsiga omkörningar, allt var jävligt sydlänskt manjana på något sätt. I början störde jag mig lite
på att det gick så satans långsamt men när fjällen började tona upp och man körde i djupa dalar med vattenfall så tänkte man inte på det för det var allt för mycket att titta på.
Stannade på några ställen och tog kort på en del trevliga ställen. Passade även på att bada i fjorden utanför Lillehammer. Under stor förundran från de tyska husbilsägarna kastade jag mig i det kalla vattnet. Dem tyckte jag var helt rökt, men så kallt var det inte. Dock väldigt strömmt så man fick simma ordentligt för att inte åka iväg från bryggan. Efter badet kändes det värt med lite mat, McDonalds i Lillehammer kändes mer värt än det frystorkade käk jag hade i bagagen. På McDonalds i Lillehammer funkar tydligen inte Svenska visa/mastercard kort blev jag informerad om, inga norska pengar i fickan heller. Men dem tog ju Svenska pengar, till skitdålig kurs ovanpå helt sjuka priser. En dubbelchese meny med cola 110sek. Men vad skall man göra.

Planen var att ta mig till Trondheim innan jag skulle stanna och sova. När jag väl kom fram efter miltals av serpentinvägar och tunnlar hade campingens incheckning stängt. Nästa mål var Narvik men det var 90mil bort. Jag tänkte att jag kör så långt jag orkar och sen bara tältar i väggrenen. Kom 2 mil innan jag kände att det var nog. Två husbilar stod redan på rastplatsen så jag slog upp mitt tält och kröp in. Somnade som en klubbad sälunge men väcktes ganska snart. Inte nog med att E6:an gick på ena sidan på andra sidan en bit ner gick en väg där alla långtradare tutade i kurvan hela natten! Dem första 5 gångarna vaknade jag med ett sådant ryck att hela tältet lyfta men sen vande man sig och sov hela natten. Morgonen har gått åt till att laga min morbrors tältfodral och laga frukost. Nu skall jag vidare mot Narvik.