Stressigt, mycket stressigt. Saker man inte kan få gjort och lämna bakom sig, så har veckan sett ut. Men har kommit hem från jobbet, funderat lite, och helt plötsligt sitter man där med laptoppen uppkopplad och jobbar. I och för sig skönt i och med att jobbet är den enda fasta punkt jag kan lite på just nu. Känns som allt annat rasar runt mig, har inte kontroll på mitt eget liv längre. Är på jobbet och är han som vet det där som någon vill veta och känner mig uppskattad och duktig när jag gör något för någon annan. Känner mig till och med duktig när jag är stor nog att erkänna att jag inte vet, fast jag helst vill påstå att jag gör det. Helt plötslig är jag ute i stora världen, utanför kontorets inrutade regler och roller och känner mig liten och vilsen. Har aldrig känt mig liten och vilsen på det sätt jag gör nu! Allt jag kämpat för, allt jag offrat tid för att komma till har jag lyckats rasera.
Kommer gång på gång på mig själv med att jag inte kan stava. Inte ens när jag ska kolla upp henne på Facebook, som jag gör varje dag, det är helt enkelt inte två s i hennes namn. Såg henne idag när jag var på väg på lunch med några gamla jobbar kompisar. Insåg helt plötsligt att jag bara satt och log, det var så underbart att se henne igen! Hon var nog lika förvånad som jag, hon fick fram en nick. Jag ville vinka jag ville köra efter, jag ville hålla upp ett stort plakat med texten ”jag saknar dig!” Men jag satt bara där och log som ett fån.
Vad gör man sen? Man försöka dämpa sin ångest över vem man är och vilka misstag man gjort med sprit. Det var ju ända årets branschfest med fri sprit så det var ju inget att spara på. Försökte göra min själ lycklig genom att tömma baren i min strupe och ragga på två tjejer jag nog kunnat vara pappa till om jag hade börjat tidigt. I fyllan och villan har man ju inte riktigt koll på vad definitionen av alphahanne är utan beter sig som en treåring efter ett toabesök med folk födda 91. Highfive och bröstdunkningarna duggar tätt. Just då känns det rätt, när man senare är tvungen att gå hem för att det piper och sitter ensam inser man hur löjligt det är. Inte löjligt som så, för dem är säkert trevliga tjejer men att försöka gömma sig bakom ett destruktivt beteende istället för att bara gå hem inse vad man egentligen vill, gråta en skvätt och sova är bara löjligt!
Har fått en helt annan insikt om mina läsare under kvällen. Har pratat med en del av er och även fått höra vad en del av er säger till andra om mig och mina texter. Jag har inte kommentarfälten som prydnad utan för att ni ska kunna säga vad ni tycker och ge mig lite feedback. Samtidig får man höra att folk tycker man är en sargad jävel som slänger möbler från balkongen, gillar gruppsex och super så fort han får chansen. Visst så är det, ingen förnekar det mindre än jag! Har ju till och med satt det svart på vitt vad jag håller på med! Men att i mitt yrkesliv bli dömd för vad jag gör på min fritid det är inte schysst! Utifrån mina referensramar är u ni helt pantade på er fritid, på precis samma sätt som ni tycker jag är helt sargad mellan trattarna! En kollega sa en bra sak för ett tag sen… ”Hur skulle det vara om folk respekterade varandras fritidsintresse?”… Kan inte mer än att hålla med på den!
Kjelle tar ner skylten och slaggar, tack och god natt!
PS. Jag är beredd att hata mig själv bara för att kunna hata alla! DS.
